Året är 1866. Tänk dig en tidig morgon i mitten av september. Platsen är trappan på Wollmar Yxkullsgatan 27, Södermalm, Stockholm. Här ligger vid denna tid Provisoriska barnbördshuset, senare Södra barnbördshuset.
Det är här som historien börjar. Personalen anländer till sina arbeten och hittar en pojke på trappan. Pojken blir omhändertagen och kommer så under samhällets vård.
Världen över händer det att barn blir bortlämnade och får växa upp hos andra än sina biologiska föräldrar. Orsakerna kan vara många, men ofta är det ekonomin som är avgörande. Men i detta fall fanns det ett kuvert med en stor summa pengar som medföljde den lille. Det har nämnts 100 till 900 kronor och det var en förmögenhet år 1866. Även om vi håller oss till 100 kr, så var redan det en ansenlig summa. Så i detta fall kan vi bortse från ekonomiska bekymmer och då blir det genast svårare att förstå orsaken till varför barnet måste lämnas bort.
I kuvertet som medföljde fanns uppgifter om namn, Johan Verner Hesselgren, och det namnet fick han behålla livet igenom. Födelsedatum fanns också angivet, 8 september 1866. Man har dock tydligen varit oeniga, för i de första kyrkböckerna finns tre olika födelsedatum: 10, 12 och 24 september. Så det finns fyra olika datum att välja mellan. Troligtvis är de två första alternativen, 10 och 12 september, uppskattningar, medan den 20 september förmodligen är själva inskrivningsdagen. Först i dödsrunan nämns den 8 september som hans födelsedag och detta är troligtvis det mest korrekta, eftersom det nämns i samband med namnet i kuvertet.
Johan Verner döptes den 24 september och blev inskriven som barnhusbarn nummer 11354. Någon upplysning om var han först såg dagens ljus fanns inte med, så han blev bokförd i Maria Magdalena Församling. Några uppgifter därifrån har ej gått att få fram.
På självaste julafton 1866 överlämnades Johan Verner som fosterbarn till stalldrängen Jan Larsson och hans hustru Helena. Det var inget burget hem han kom till, men kärlek var det ingen brist på. Så här beskriver han, senare i livet, själv sin situation:
En dag uppå min lott det föll
en del som godhet innehöll.
Ty tvenne hjärtan som varann
sin tro och kärlek givit
ej funno lyckan hel och sann
när utan barn de blivit.
De sökte för sin saknad tröst
och slöto mig intill sitt bröst.
Jag blev hos dem i barnaår
och växte upp som andra.
Min tid gick fram ej ond och svår,
ej något är att klandra.
en del som godhet innehöll.
Ty tvenne hjärtan som varann
sin tro och kärlek givit
ej funno lyckan hel och sann
när utan barn de blivit.
De sökte för sin saknad tröst
och slöto mig intill sitt bröst.
Jag blev hos dem i barnaår
och växte upp som andra.
Min tid gick fram ej ond och svår,
ej något är att klandra.
